den 18 december
vi hade ju tid för planerat snitt eftersom han låg med rumpan neråt så vi var på förlossningen 07,30 den 18 december. kateter och dropp sattes av en jättebra barnmorska och hon infade oss om att snittet var planerat till 10,40. så vi väntade och klockan blev 11 och då tittar barnmorskan in och säger att det blivit framflyttat till 12. jisses, nu var vi tvungna att sitta på helspänn i en timme till. kan ju säga att vi var hyfsat nervösa. som tur var så fanns det tv som vi kunde kolla på.
redo men otroligt nervös. syns inte att jag är höggravid ens,
vilket de även påpekade
fredrik sahl, läkare här på KSS :)
fredrik fick oxå fina kläder
lite efter 12 kommer narkossköterkorna och rullar iväg mig till rummet och där börjar de med de sista förberedelserna. något annat droppgrej i andra armen och ryggbedövning sattes. får nog säga att det gjorde mindre ont än vad jag var inställd på. det var absolut mer obehagligt och det kändes som att han skrapade mot kotan. han försökte några gånger men var inte helt säker så in kom en annan narkosläkare och fixade biffen. bedövningen började verka på 1 min typ och efter kanske 5 min så började det snittas. att veta att de är inne i ens kropp och rotar och man känner det men ändå inte är verkligen en konstig känsla. inte obehaglig utan bara konstig lixom. till slut kände jag hur de bökade omkring ordentligt och 12,58 hör jag små ynkliga gnällande. inget skriv utan bara lite gnäll. sen kommer barnmorskan upp till mitt huvud och där får jag se vår son för första gången. smal och blodig var det enda jag hann tänka innan han försvann igen och fredrik följde med.sen började jag märka att något inte stod rätt till riktigt. det var ingen panik eller så i rummet men jag märkte att det hände grejer och nya påsar hängdes upp och bokstavligen trycktes i mig. mer personal kallades in. förstå vilken otroligt obehaglig känsla det är när man vet att något är galet med ens kropp men jag kunde inte göra något. jag bara låg där och det var ingen som pratade med mig utan det var helt fokuserade på att hjälpa mig. jag kände hur de masserade livmodern och till slut så var det lugnt igen. då säger en av narkossköterskorna som hade stått upp vid mitt huvud: ja du förlorade lite blod men nu är det fixat. hur lugn som helst var hon haha. under tiden som de hade hållt på med mig så kom fredrik in med Liam som var inlindad i filt och mössapå huvudet. jag såg honom knappt för slangar och manicker men han var bra underbar :)
sen rullades jag till iva för övervakning och Liam och fredrik var på barnintensiven för han andades inte riktigt som han skulle. på intensiven låg jag från liten innan 14 till lite efter 18 i stort sett helt själv. där var ju såklart sköterskor som kom och kollade mina värden hela tiden men annars var jag själv. jag hade en klocka mitt framför näsan så den låg jag och kollade på. fredrik kom ner en liten stund och berättade hur det gick för Liam men han stannade inte så länge eftersom vi inte ville att Liam skulle vara själv.
till slut fick jag komma till BB men då var minsann vårt rum helt tomt. jag trodde att fredrik och Liam skulle vara där men jag fick vänta där i 30 min innan de kom. och äntligen fick jag hålla vår son för första gången :)
vårt första möte och det första kortet på Liam
vi stannade på bb i 3 dagar eftersom jag inte mådde speciellt bra. fick två påsar blod på lördagen eftersom mitt blodvärde var väldigt lågt. svimmade nästan när jag var på väg till duschen så jag fick strunta i att duscha :P iaf den dagen.
otroligt att se hur liten Liam var när han var nyfödd
myyyyyys
nu när jag tänker tillbaka på snittet så får jag verkligen obehagskänslor. jag förlorade ca 3 liter blod vilket såklart är på tok för mycket. jag tänker att det fasiken kunde gått illa. vilken tur att man bor i ett land där sjukvården är otroligt skicklig och bra :)ni kan ju tänka er hur lättade våra föräldrar var när vi äntligen ringde sent på kvällen. vi hade ju sagt att det var planerat på morgonen så när vi då inte ringde så blev de aningens nervösa.
underbar och älskad av alla :)
