ja, nu är den dagen förbi. dagen som jag gått och varit nervös över och haft ångest. men det gick bra faktiskt. kyrka n som vi var i var väldigt vacker inuti. längst fram stod den vita kistan och en massa blommor. kyrkan var helt fullsatt och jag tror att det var runt 100 personer närvarande. robert, marikas sambo, hade ordnat så att två som de kände skulle spela och sjunga två låtar. den första var "hallelujah" av leonard cohen. han sjöng den otroligt fint och tårarna flödade. kommer aldrig kunna lyssna på den låten igen utan att gråta förmodligen. prästen var helt ok. var väl som de flesta andra präster. dock så är jag lite besviken över att han inte talade om marika. han nämnde ju såklart henne men han pratade inte om hur hon var eller något personligt så om henne. det tycker jag är dåligt för det är ju hennes begravning.

efter så bars marika ut av pojkar/män/karlar från släkten, fredrik var med bland dom. de bar ut henne till den väntande häst och vagnen. sedan kördes hon iväg. väldigt fint! jag visste att jag skulle gråta under begravningen men jag trodde inte att jag skulle gråta så mycket som jag gjorde. men jag tror att jag behövde göra det helt enkelt. jag tror att det var värst när hon bars ut. då gick jag och mia precis bakom kistan och då stod det marika sahl på kistan i bak. vet inte varför men då började jag storgråta.

efteråt blev det smörgåstårta uppe i bygdegården. smörgåstårta var en av marikas favvisar så det var därför det bjöds på det :) där närvarade endast släktingar men det var rätt så många ändå.

                                                            







dettar var blommorna som vi gav

uppe till höger, vid det vita korset, ska marika ligga.

gravstenen är inte fixad än så därför har hon ett vitt kors så länge