imorse fanns det ingen liten söting som for upp i sängen så fort fredriks väckarklocka ringde och ingen som var upp i ansiktet när han märkte att jag började vakna.  ingen som puffar på ens arm för han vill bli klappad. vilken tomhet det har blivit. jag är ju aldrig själv hemma. har alltid haft theo som ska ut på morgonpromenaden och det har varit han som jag pratat med när fredrik jobbat. men nu är han borta. tror inte jag räknat med den tomhet som det har blivit. fick syn på hans koppel som låg på bordet och då kom såklart tårar. men det får dom göra. jag måste ju bearbeta det. jag vet att sen kommer jag tänka tillbaka på alla minnen med glädje och vara glad över att vi hade han så länge som vi hade. han kunde allt vara en riktig charmör :) saknar honom massor!

idag är det iaf jobb på schemat. 14-21,30. kan nog vara rätt så skönt att ha något att göra. annars går jag bara här som en zombie typ. men nu ska jag försöka fixa lite frukost och jag funderar även på att ta en långis nu på morgonen. får se.

baj