jag kom till skåne i torsdags. då visste jag om att fredriks syster var dålig men jag tror inte att jag riktigt hade tagit in hur dålig hon egentligen var. vet inte om någon hade gjort det. under dagarna blev fredriks samtal svårare och jag förberedde mig på att åka till göteborg där hon låg. så kom då samtalet. i söndags på morgonen ringde han. detta var första gången som han grät och han frågade om jag kunde komma. emmie skjutsade mig. skönt att ha henne vid min sida. jag kom till sjukhuset och fredrik mötte upp oss. emmie körde dock hem direkt igen. jag mötte fredriks pappa som grät när han kramade om mig. jag hade väldigt svårt att hålla tillbaka tårarna. det hela kändes så otroligt overkligt. kändes nästan som att det inte var jag som var där. jag och fredrik höll om varandra och vi grät båda två. kändes som att vi behövde det båda två. fanns många känslor som vi båda hållt inne men som vi nu kunde låta komma fram när vi äntligen var tillsammans. det var riktigt skönt. jag och fredrik gick in och satt hos marika. hon sov så lugnt. fredrik frågade mig om jag ville prata med henne lite och då brast det igen. gråten kom och det fick den göra. vi turades alla om att sitta hos henne. för fredrik var det väldigt viktigt att det alltid fanns någon hos henne. robert hennes sambo satt hos marika under tiden som jag, fredrik och deras föräldrar gick upp till en annan avdelning där hon legat tidigare och pratade lite med personalen där. när vi kom tillbaka till marika var det som att hon hade väntat på oss. syresättningen började sjunka och vi förstod alla att nu orkar hon inte mer.vi var alla där. jag höll hennes hand medan hon somnade in. tårarna rann konstant. efter en timme hade hon somnat in. 21,20 den 15 juni. på kvällen lystes himlen upp av blixtrar. jag väljer att tro att det var ett firande av marikas liv. det var väldigt vackert. dagen efter regnade det i stort sett konstant. himlen grät. det var inte cancern som tog henne utan medicinen som slog ut hennes kropp. hade hon klarat sig förbi det hade cancern tagit henne senare. vilket som var bäst det vet jag inte. och det spelar inte någon roll längre. det känns fel vilket som.
det är fel. vi har alla fortfarande svårt att ta in det som hänt och alla känslor går i vågor. vi måste hjälpa och stötta varandra. det är otroligt viktigt just nu. hon blev bara 23 år och 23 dagar.