jag trivs bra där vi bor idag. jag tycker om att bo i en liten by där jag kan känna mig säker då jag är ute och gå om kvällarna. jag behöver inte smygga längs buskar och husväggar. men det är tufft att flytta. jag tror inte att alla inser vad det är man ger upp. man tar det för givet att det inte kommer bli så stor förändring. jag hade inställningen att det skulle bli kul att flytta hemifrån, långt från tråkiga vinslöv, bo tillsammans med den som jag älskar och jag kommer komma in i det snabbt. men det är inte riktigt så i verkligheten. första veckorna vi bodde i lidköping så var allt toppen. äntligen har jag flyttat hemifrån. sen kom en djävulsk period. fredrik jobbade i gbg och han sov där i veckorna. jag jobbade på "skit"info one och hatade det. hade en vän då. shit vad ensam jag var. det var många kvällar som jag satt och bölade för att jag kände mig ensammast i hela världen. men det gick över när fredrik började jobba i lidköping igen och jag fick fler vänner. oftast trivs jag bra här och jag skulle aldrig flytta hem till skåne igen. detta är mitt hem och det är här som jag vill vara. bara om det är så att jag och fredrik gör slut så flyttar jag kanske till skåne igenmen det har jag inte tänkt att vi ska göra. jag kan ibland tänka tanken att jag vill flytta tillbaka till skåne. mest för att jag kan känna mig ensam här ibland. jag har vänner som jag tycker om men det är inte de vänner jag har/hade i skåne och kommer aldrig att bli det heller. jag känner mig inte värdefull för alla vänner jag har här uppe. med vissa av dom känns det så men med andra så känns det som det faktiskt kan kvitta helt om vi är vänner eller ej! och jag har sagt till mig själv att jag tänker sluta med att hela tiden försöka hålla vänskapen levande när jag märker att den andra faktiskt inte verkar bry sig. jag blir ändå bara besviken. så jag tänker uppskatta de bra vännerna jag har för jag har några som jag verkligen uppskattar och som jag aldrig vill mista!