inte helt fel. slutade halv ett idag :P

men jag skulle vilja skriva om något annat. kollade nämligen på oprah häromdagen. hann bara se slutet men förstod vad det handlade om ungefär iaf. de talade om vem man skulle vilja träffa av de nära och kära som har gått bort och vad man skulle göra den dagen. jag funderade ett tag faktiskt. jag har, som tur är, inte så många nära och kära som gått bort. men om jag fick träffa någon igen skulle det vara mormor och morfar (ja, jag fuskar och tar två). det jag skulle vilja göra är ett lätt val :) jag kommer så väl ihåg när jag och min lillasyster erica sov över hos mormor och morfar en hel vecka för att mamma, pappa och emmie var bort. kommer inte ihåg var. jag tyckte det var helt underbart. och det jag kommer ihåg starkast var när jag vaknade på morgonen. sängkläderna hos dom hade en speciell doft och täcket och kudden var inte alls som hemma. hårdare men ändå skönare än hemma. sen gick jag ner i köket i mitt randiga långa nattlinne. frukosten stod alltid serverad. och egentligen var frukosten ungefär samma som hemma men den var alltid godare. flingor och a-fil (den filen hade vi inte hemma och den var gooooooooood). det var verkligen toppen. och det var alltid så otroligt lugnt och skönt hos dom. fridfullt på något sätt. svårt att förklara. mormor servade oss med allt vi behövde. jag kommer ihåg allt men ändå är det dimmigt. jag kommer även ihåg en dag när jag cyklade med morfar. han var en karl som alltid var ute och cyklade i byn och jag tyckte alltid att det verkade som att alla kände min morfar. kanske var det så oxå :) men en dag kommer jag ihåg extra bra. det var min morfar, jag och en vän till min morfar vid namn olle. vi hade cyklat iväg till någons (vet inte alls vem det var) trädgård och där gick vi alla och pulade och fixade i trädgården. jag stormtrivdes verkligen. jag kommer ihåg att morfar och olle skojade och skämtade med mig och som jag skrattade! det var riktigt härligt!

jag skulle vilja träffa min mormor och morfar igen och tacka dom för allt de gett mig och gjort för mig när jag var liten. tyvärr så tänker man allt för sällan på att tacka de i ens närhet som betyder mycket för en. man tar det för givet att de ska finnas för alltid trots att man vet att så inte är fallet.