jag tycker inte att jag vanligtvis är så där väldans gnällig när jag är sjuk. jag tycker iofs inte att jag är megasjuk speciellt ofta heller så jag har inte så mycket att gnälla över förutom lite huvudvärk lite då och då. men asså, ibland är det minsann befogat att gnälla över lite sjukdom. jag har en rätt så fläskig förkylning. ni vet en sådan som verkligen slår ut hela kroppen. näsan rinner konstant trots nässpraysmissbruk, halsen värker som attans, ögonen är tunga som om de vore gjorde av bly och rinner konstant, nacke och axlar är ömma och obekväma och huvudet känns stort och tungt det med. ja, jag tycker allt att jag får gnälla lite. för trots alla dessa krämpor så har jag minsann jobbat. (vet inte om det är så snällt mot ungar och andra personal men det struntar jag i). jag har slitit! men, gnället måste vara lagom. om jag går över och diskuterar fredriks sjukdomstillstånd så kan jag ju sammanfatta det hela med några få ord:en nära döden upplevelse. jag vet inte hur era karlar är men min tar nog priset för mest sjåpighet. ojojojojojojojoj. hans krämpor är värre, jobbigare, svårare osv. han känner yrsel, illamående, otroligt tungt att andas, kan knappt gå eftersom han är så svag och försöker han så snurrar hela världen och han måste genast sitta ner igen för att inte drösa i backen. ja, ni fattar vad jag menar, hans tillstånd är kritiskt men stabilt. så var kommer allt detta gnäll ifrån. vi har ungefär samma krämpor (han har lite feber oxå) men ändå gnäller han som en liten unge. ni ska höra när han andas, eller ska jag säga försöker andas eftersom det är så otroligt tungt och svårt att ens utföra det. han riktigt gnyr och pustar varje gång han pustar ut luft. ack ack ack!!! jag tycker vi tydligt kan se vilket som är det svagare könet!!!