det ringer. fredrik svarar. kommer ut med telefonen till mig och jag frågar vem det är innan jag tar det. någon jessica. hmm, jag känner ingen jessica. jag tar samtalet såklart. det visar sig vara Leos förre ägare som ringer för att kolla läget med Leo. det tycker jag inte är konstigt och jag säger ju hur han har det och att han har kattkompis och hur go och mysig han är. inget konstigt. det konstiga är istället att denna människa blir helt tyst och hummar så där som man gör när man inte vet vad man ska säga. jag hummar tillbaka och tänker att nu säger hon väl hej då. men icke! hummandet fortsätter. så jag fortsätter prata lite. frågar om hundarna som de oxå sålde när vi hämtade Leo. hon berättar men det är med vissa svårigheter. märkligt. mer hummande... jag fortsätter prata lite om Leo och hans eskapader.. mer hummande. till slut kläcker hon ur sig att jag gärna får ringa om jag känner för att prata. nu är det ju inte så att jag är en otrevlig person som inte vill prata med andra människor. men, jag har träffat denna människa en gång i kanske 20 min för över ett halvår sedan. jag tycker det är jättefint av henne att ringa och fråga hur Leo har det. det borde minsann alla säljare göra. men när hon ringer till mig så tar jag ju för givet att hon ska vara den som för samtalet lixom. fattar ni? men här var det jag som försökte få samtalet att flyta på genom att svamla och ställa frågor medan hon hummade sig igeonom det. mycket märkligt kändes det.