jag har precis kollat på unga mödrad. jag är en av dom som följer det slaviskt, vet inte om det finns fler :P men idag slog det mig verkligen att en sån liten har vi snart här hemma. det känns verkligen overkligt. jag ser ju att magen växer och jag läser varje vecka vad som händer med bebisen, jag räknar dagar, veckor och månader tills skruttisen är här. men ändå är det svårt att fatta att vi på riktigt snart har ett barn. att alla andra runt omkring ska ha eller har fått är ju inget konstigt alls men vi lixom.... knasig tanke hihi...

emmie frågade mig häromdagen om jag inte hade några farhågor kring att få barn. först fattade jag inte alls vad hon pratade om. men sen kunde jag inte komma på någonting som jag är rädd för eller liknande. jag vet att jag och fredrik kommer bli bra föräldrar och det skulle nog annars vara det som jag skulle varit mest rädd för, att vi inte skulle klara det. men det vet jag att vi gör, tillsammans. det som jag kan känna som en stor oro är omvärlden och den grymhet som finns. ett barn kan råka ut för så otroligt mycket hemskt och just att kunna skydda vårt barn mot allt det grymma, det är nog det som jag oroar mig mest för. och att behöva känna den oron. ett barn ska kunna gå i en affär, leka på en lekplats eller bada i sin trädgård utan att risk för att andra människor skadar barnet på ett eller annar sätt. men så ser inte samhället ut idag. jag kan bara se tillbaka på när jag var liten. vi sprang vind för våg i kvartet och skogen. det gjorde även de andra barnen. och det känns inte som att det fanns den inrotade rädslan hos människor då som det finns nu. den rädslan är ju nu befogad. men förr, och nu gäller det kanske 15-20 år sedan, det känns inte som att samhället såg ut så då. jag kan ha fel. jag kan bara utgå från hur vi hade det som små. men efter att ha läst om all grymhet mot barn som förekommer nu så gör det att jag som blivande förälder alltid kommer känna en stor oro för vårt barns säkerhet...