jag är ju som ni kanske märkt en lite smått nojig och hönsig människa. detta har inte minskat under graviditeten kan jag ju erkänna. när vi fick ett positivt besked på stickan så tror jag att jag var uberglad ungefär en dag sedan satte nojigheten in. väntan på att komma till vecka 12 var inte speciellt rolig. jag nojade över precis allting. minsta lilla stickning i magen (som jag nu lärt mig att det är när livmodern växer) gjorde mig hypernervös och jag tänkte att nu är allting över. när vi väl började berätta för alla så var jag i vecka 10. alla blev glada och började prata om hur spännande det skulle bli med en liten bebis i december. varje gång någon nämnde något om att bebisen skulle komma så tänkte jag att KANSKE kommer bebisen, inget är säkert. fatta hur jobbigt det är!!! och jag vet att det kan ses som extremt tramsigt och överdrivet men det är inget som jag kan styra över. men jag kan säga att nu har det lagt sig i stort sett helt och jag ser fram mot vår skruttis :)

jag är nu i vecka 16 (15+2) och magen putar aningens. det är hur härligt som helst. jag försöker ha så tajta linnen som det bara går för att kunna visa upp min lilla mage!!! med all rätt tycker jag. det är ju det häftigaste som kan hända. när jag nu inte längre mår illa eller är trött som tusan så tycker jag att jag kan njuta mer av graviditeten. jag ska ju inte säga att jag mått jättedåligt men jag mådde illa i 5 veckor. och såklart att jag inte mådde illa på morgonen som vanligt folk. nänä. det började vid lunch och varade fram till 18-19. som tur var så slapp jag ligga med huvudet i toastolen. det är jag tacksam för. men illamåendet i sig är tillräckligt jobbigt!!

nu mår jag toppen!!