idag var det då äntligen dax för vårt ultraljud. som vi har sett fram mot detta i flera flera veckor. så klockan 9,30 imorse var det då dax. det första jag får reda på när vi kommer in där är att byxorna ska av. HUH? sist jag var på ultraljud så var det nämligen så att moderkakan låg för öppningen vilket ju gör det omöjligt för bebisen att komma ut. så detta ultraljudet skulle vi kolla om den flyttat på sig. så därför var det vaginalt ultraljud som gällde. det hade jag inte en aning om, men visst. bara att gilla läget lixom. fredrik såg lite smått skärrad ut kan jag ju säga. men under förlossningen lär de vara där och rota x antal gånger så detta blev ett litet smakprov helt enkelt. så, när jag ligger där med hela härligheten framme så kommer det in en mänska till i rummet och hon har fritt blås rakt in i härligheten. och där står hon och mumlar och hummar om att hon behöver lite hjälp. verkar inte som att hon har en enda tanke på att skynda sig eller att jag kanske tycker det är lite besvärande med henne i rummet. nääääääärå, ta allt dig i världen på dig bara för faen!!! jaja, till slut går hon och vul:et är färdigt och äntligen dax för det vanliga ultraljudet.... som är över på 2 sek. vi fick knappt se bebisen utan hon kolla moderkakan och sedan visar hon oss var huvet sitter typ... som  om vi inte visste det. sen är det över. ingen bild och ingen rundtur inne hos bebisen. fy fan vad besviken jag är. jag tycker fan det är riktigt dålig stil av henne. hon måste ju veta att vi som blivande föräldrar ser fram mot och längtar tills ultrajudet. då kan hon väl ändå anstränga sig lite för vår skull och visa oss vår bebis ordentligt. jag tycker hon behandlade oss riktigt dåligt och det är vis sådana här tillfällen som som man önskar att man vågade säga ifrån.