När vi var på ultraljud för några veckor sedan så var vi inställda på att få reda på könet på bebisen. Visst, ibland kan dom ju inte se och vissa vill inte berätta men jag hoppades på att så inte var fallet med oss. Jag frågade direkt om hon skulle berätta om hon kunde se. Det skulle hon göra sa hon.

Ganska direkt var vi i de nedre regionerna och kikade och jag såg direkt att det minsann såg ut som att där flöt upp något där. Barnmorskan tyckte att det såg minsann ut som en liten kille det där. Jag har alltid trott att det bakas bara pojkar i min kropp så förvånad var jag inte.

Så fortsatte undersökningen och hon mätte och kollade vidare på annat. När allt det var färdig så fokuserade hon på att se om hon kunde se om det var en liten pojke eller flicka. Hon tittade noga, från alla vinklar som bebisen erbjöd. Det är minst sagt aningens knivigt att få en bebis i magen att samarbeta. Dom far hit och dit och när det ser ut som att man hamnat rätt så spritter ungen till och vips så är chansen borta.

Efter en ganska lång stund utbrister barnmorskan: NÄ, nu måste jag ta tillbaka allt som jag har sagt. Jag är alldeles för osäker för att kunna säga vad det är för kön.
Bebisen hade navelsträngen mellan benen och det var förmodligen det som vi hade sett flyta omkring där. 

Jahopp, direkt tänkte jag att vi skulle göra ett till ultraljud för att få reda på könet. Men sen frågade jag Fredrik. Han sa att om jag ville göra det så gör vi det. Men i nästa andetag säger han: Men vore det inte kul om det blir en överraskning?
Jo men faktiskt.
Så nu ska vi bli överraskade :)
Men jag är inställd på en liten grabb. Helt och hållet.
Men det återstår att se!