Dagen då Vera kom. The True Story continues
Så, var var jag nu igen...
Hjärtljuden är svaga så det finns inte mycket mer att göra än för mig att sätta igång att krysta. Värkarna kände jag knappt alls så därför var det svårt att riktigt veta när tusan jag skulle krysta. Bebisen var fortfarande långt upp och hon åkte mest upp å ner när jag krystade. Jag hör ordet ¨sugklocka¨och känner hur jag nästan får panik. Jag hade verkligen hört skräckhistorien om den där sugklocka. Hur läkare dragit så hårt att bebisen ryggrad gått av, eller att man spricker från Ystad till Haparanda. Men samtidigt så förstår jag att jag kommer inte få ut den här ungen utan hjälp. Hur mycket jag än tog i så hände det inget och bebisen mådde inte alls bra och hade inte gjort på ett bra tag.
Sen är det lite oskarpt för min del haha. Jag vet faktiskt inte riktigt hur mycket sugklocka läkaren behövde använda. Jag tror inte speciellt mycket för ett tu tre så får jag asont och spänner hela kroppen och blir som en fiolsträng (typ haha) och nästa sekunde så krystar jag som en galning och ¨plopp¨ ( nä det sa inte plopp å nä det var inte så lätt som en plopp) så är bebisens huvud ute. Hallå där lixom :P Och nästa krystning så är bebisen hos oss.
Jag hinner se bebisen några sekunder sen rusar dom iväg med den. Hon kunde inte andas och ett akutteam väntar i korridoren eftersom bebisen inte mått så bra på ett bra tag inne i magen. Fredrik följer med och där ligger jag. Pratar med sköterskorna och får såklart beröm för bra arbete :) Stor eloge till alla dom som hjälpte oss!! Vilka superhjältar!
Tiden går. Efter en stund kommer vår barnmorska in och uppdaterar mig: ¨Hon... eeeh bebisen mår bra nu. Den behövde bara lite hjälp de första 15 minterna men nu går det fint¨
Det enda jag hört av den meningen är HON. Sa hon ¨hon¨?!! Nääää, hon sa bara fel. Eller?? Är det en tjej? Nää, Elin, du gör pojkar, inte tjejer. Eller?
Tiden går såååå långsamt och jag ligger där och blir ¨ompysslad¨och bara väntar.
Dörren öppnas och där kommer dom ju. Fredrik med vår nying i famnen!.
¨Det är en flicka¨ är det första Fredrik säger.
¨Va, är det en tjej?
¨Ja :)
Jag ska erkänna, jag kikade faktiskt innanför filten för att se så dom sett rätt :)
Det var en tjej, och ganska snabbt fick hon namnet Vera!
Men eftersom jag är jag så fortsatte jag att vara lite dramatisk. Jag slutade inte blöda. Det forsade ur mig lite då och då. Larmknappar trycktes in och rummet fylldes med folk. (jösses vad snabba dom är när den där röda knappen trycks in. Effektiva. Alla vissta precis vad dom skulle göra. Imponerande!) Till slut görs en ultraljud på mig och då ser dom att jag har hinnrester kvar. Så, in på operation. EDA på igen. Oj vad jag kände mig ensam då. Så jäkla övergiven. Precis som med Liam då jag fick ligga på övervakning på grund av stor blodförlust. Men, åter kred till personal. Underbara är dom. Dom lugnade mig när tårarna rann.
Så, nu var det över. Jag mår bra igen. Vera mår bra igen. Och vi är numer 4 i vår familj!
Fina fina Vera.
En ettåring numer.
Kommentarer
Trackback
