Dagen mitt i veckan
¨Mamma, du är min goding... och älsklinf¨
Det var det sista Liam sa innan jag lämnade hans rum efter kvällens nattning.
Det finns väl knappast något bättre sätt att avsluta dagen på.
För korta eller för håliga. Det är det som Liam har haft att välja på i byxväg. Med andra ord så var det dags för lite shopping. Alltid kul att shoppa till kidsen och nu när Liam har lite egen vilja så kan det ju dessutom bli lite vad som helst. Det skymtas ju ett par KNALLorangea byxor... japp, Liams val haha. Tillsammans med en orange dinosaurie kan det säkert bli hur coolt som helst. Så länge Liam trivs i det han har på sig så är jag supernöjd.
30 oktober idag. Oktober är snart till ända och november bankar på dörren. November är nog faktiskt den tråkigaste månade på hela året. Månaden då det inte händer något kul och det är så mörkt och kallt. Det är bara en enda lång nedräkning till första december, min absoluta favoritmånad!!
Men, jag har inte råd att få någon höstdepp känner jag. Om 2,5 månad är det dags att trycka på play-knappen igen och köra igång på riktigt igen. Att vara mammaledig är lite som att leva inne i bubbla. Tiden stannas på något vis. Alla runt omkring fortsätter med sitt, jobb, skola eller vad de gör. Som mammaledig så är det konstant fokus på kidsen i stort sett, så som det ska vara såklart! Det blir som att pausa omvärlden ett tag.
Dessa 2,5 månader som är kvar ska verkligen utnyttjas till max.
Jag har fått en liten ångest när det gäller att Liam ska börja vara mer på förskola igen. Nu vet jag ju inte när jag kan få tag i ett mer permanent jobb men någon gång händer det och då blir det återigen längre dagar för honom. Nu är han så van vid att vara mycket med mig och det märks på honom. Han är mammig men inte på ett jobbigt sätt. Det är snarare så att vi har blivit väldigt tajta vilket blir rätt naturligt när vi umgås så mycket som vi ju gör.
Men jag är orolig för att han kommer tycka att det blir jobbigt att vara utan mig. Att han kommer sakna vår tid tillsammans.
Jag har ju inte en aning om han kommer göra det och jag kommer ju märka det och får lösa det då.
Men hur vet jag inte. Jobba måste jag ju.
Ångest och dåligt samvete, en förälders vanligaste känslor..?
Kommentarer
Trackback
