Så där ¨härligtont¨
Det är knasigt hur olika det kan vara när man tränar. Ena dagen som är det som att man arbetar i en enda lång uppförsbacke från första sekund. Det spelar ingen roll hur mycket man verkligen ville träna, kroppen samarbetar inte med hjärnan utan den skriver efter att få sluta, att man ska stanna!
Näste gång man tränar så är det tvärtom. Det spelar ingen roll vad man utsätter sig för, allting gå så lätt och man skulle kunna hålla på i flera timmar och man kan gör det med ett leende på läpparna hela tiden.
Rent mentalt kan jag tycka att det är att föredra att ta sig igenom den där pestträningen. Det är lite so matt bestiga ett berg. Man pustar och frustar och det gör ont överallt men man klarade det. Man klarade det man hade tänkt göra. Man stannade inte utan tjurade sig igenom det. Vilken vinst det är!
Men idag så kände jag på hur det var att bara få flyga fram. Jag var sjukt sugen på att springa milen. Det har jag inte gjort sedan i maj då vi sprang Tjejmilen i Hässleholm. Så det var minsann dags. Så det var lite det jag hoppades på. Men jag vågade inte riktigt ställa in mig helt på det för det har varit väldigt trögt när jag sprungit de senaste veckorna. Då med barnvagnen iofs.
Kände efter 2 km att det här minsann skulle gå vägen. Milen, here i come :)
Så jag sprang och sprang och sprang. Det var aldrig jobbigt. Inte alls. Fick lite ont i ena foten men det gick att tänka bort.
Jag sprang hit och dit och hit och dit. Allt för att få ihop en lång runda. När jag var vid milen fortsatte jag springa. Jag var ju inte hemma än :) När jag väl var vid vårt hus så var jag vid 1,16 mil. Går inte att stanna där. Inte så nära 1,2 mil. Så jag sprang 1,2 mil idag. Aldrig sprungit så långt och det gick så lätt. Så härligt.
Nu har jag ont lite överallt men det härligtont :)
Kommentarer
Trackback
